marleneolas.blogg.se

Ouff börjar ta på krafterna det här nu, att ångesten smyger på för att allt inte är som det ska hemma. Nu menar jag såklart pappa och allt runtikring det. Cancer har alltid varit ett förbjudet ämne för mig att prata om då jag är hypokondrikernas hypokondriker.Jag är en sån som googlar symptom och desto mer man googlar, desto mer symptom har jag. Trötthet, depression, utmattning, nedstämd, huvudvärk, ångest, ont i magen. Det här bidrog nog mer eller mindre till mitt magsår.

 

 

Att ständigt gå omkring och oroa sig över sin hälsa bidrar ju till att man får dålig hälsa. Jag undrar hur många jag känner som är hypokondriker utan att man vet om det. Har alltid vetat att jag är hypokondriker mer eller mindre men det bröt ut ordentligt vintern 2013 då jag skulle ha en tjej på inskolning i Norge. Jag var ett nervvrak hela veckan och kunde inte sova på nätterna. Jag fattar inte att kvinnan lyckades så bra med sin inskolning som hon gjorde med tanke på att jag skulle vara hennes stöd men det var nästan bara hon som bara stöttade mig. Vi är idag god vänner och såna som hon växer inte på träd.

 

Nu lever jag mitt i cancer och förhoppningsvis så lär jag mig något av det här och blir stärkt av det så jag kan bli fri min hypokondri. En klok vän sa, det är för att du är så extremt rädd om livet ditt, det är väl inget konstigt och det var verkligen mitt i prick. 

 

 

Pappa fick sin diagnos strax därefter också och då mådde jag ännu sämre. I Mars 2014 hade han symptom på synbortfall och nedsatt känsel i vänster sida på kroppen. Det larmades om stroke för symptomen var såna typiska. Han fick göra en röntgen och de hittade en skugga på hans hjärna. De satte in kortison för det såg inte ut som en typisk tumör, heller inte som stroke. Hans symptom vart bättre av kortisonet och det förklarade egentligen ingenting mer än att man fortfarande inte kunde svara vad det var. Sen screenade de honom, buk bäcken och lungor och det var då de hittade hans elakartade tumör på prostatan. Den hade inte spridit sig men det var en sån som man slutligen måste behandla för man riskerar spridning.

 

Han äter bromsmedicin just nu för man vet inte hur man ska behandla ännu. Sundsvalls sjukhus säger strålning men vi vill ha sån robotkirurgi för det är snabbast gjort och han har en rätt så komplicerad bakgrund som gör att han kanske inte skulle fixa det rent fysiskt, förklarar mer nedan... Han började med kortisonkurer, två eller tre stycken och efter åtaliga mrt så konstaterar man att det som han har på hjärnan har krympt från 20 mm till 15 på två kurer, positivt tänker vi..Ja men ingen har vågat ta tag i vad det kan vara han har. Man snackar om lymfom, om hjärntumör och om sjukhusen bollar honom emellan varandra då de inte glömmer bort honom dvs. Han har en lite annorlunda sjukdomshistoria också för 2006 så fick han, 54 år gammal genomgå en hjärttransplantaion. Detta gör honom till en väldigt unik individ då det kommer till hur man ska tackla cancer. Han har immunhöjande läkemedel för att hans kropp ska klara av att inte stöta ut det nya hjärtat. Därför är det väldigt viktigt att hans vård är helt skräddarsydd efter hans behov så man har täckt alla möjliga saker som kan gå fel.

 

 

Det jag får ångest över nu är att det känns som att man skiter fullständigt i honom för man inte vet hur man ska behandla och desto fler kockar desto sämre soppa säger man, här är det desto fler läkare desto sämre sjukvård för ingen tar initiativet och verkar våga.. . Det känns som att jag inte vet hur mycket jag vågar och orkar åka hit och jobba i framtiden tills vi vet hur vi ska ta hand om pappa. Jag känner att jag inte vill missa ett enda ögonblick med honom för livet är värdefullt och just nu känns det som att jag arbetar bort stor del av den kvalitetstid jag kan ha med min familj.

Det sjukaste i allt detta är att den människa som är absolut starkast i det här det är just pappa. Ett stooort hjärta

 

 

 

 

 

är han